David Byrne på Cirkus, Stockholm
Den här nivån befinner han sig på, David Byrne. Han kunde sagt ”klockan är 19.40” och palmblad skulle lagts för hans fötter, i vilken stad han än hade ridit in. Och det är inte oförtjänt. Efter åren med Talking Heads, efter banbrytande och fortfarande moderna experiment som ”My life in the bush of ghosts” 1981, efter en solokarriär med världens samtliga (känns det som) musikstilar och genom bild-, video- och installationkonst, design, skivbolagsdrift, teater och dans – för att nämna några områden – är hans position som favoritintellektuell hos hyggligt bildade medelålders ohotad. Hur arty ett nytt Byrneprojekt än har tett sig i förstone så har hans akademiska, snarare än avantgardistiska, framtoning fått de trogna skarorna att lyssna. Och så drar den småfunkiga ”Strange overtones” från förra årets album i gång. Textraden ”This groove is out of fashion/ These beats are twenty years old” blir både mitt i prick och helt fel. För David Byrne, nu 56 år, kan med ordinär bandsättning göra vilken musik som helst utan att det vare sig låter eller ser omodernt ut. Det är ovanligt. De tre dansarna har en inte obetydlig del i det. Det händer hela tiden något på scenen: små stycken spelas upp där Byrne eller bakgrundssångarna – eller hela bandet – används som rekvisita och formeras på led, i ring eller blir sittande i kontorsstolar. Dansarna själva blir varken för showiga eller svårt moderna. Turnén har pågått i princip oavbrutet sedan september så det är en välkoreograferad föreställning. Och en välrepeterad konsert. Bandet, även det helt i vitt, bakom gitarrspelande och sjungande Byrne är en högst väloljad rytmmaskin, exakt kalibrerad för ett kontrollerat sväng. De briljerar i såväl rökare som ”Help me somebody” från den gamla ”My life …”-skivan som stämningsfulla folklåten ”One fine day” eller countryballaden ”My big nurse” från senaste skivan. Ibland känns det lite väl genomtänkt och fungerande, och även om det ofta svänger bra från scenen blir helheten något stel, det sackar en aning. Jag sneglar mot klockan. Då har jag glömt kraften i de obligatoriska Talking Heads-låtarna. Under ”Born under punches” uppstår spontandans mellan bänkraderna. ”Once in a lifetime” skapar ett bra tryck och när David Byrne säger ”Oh, it’s okay to dance” är han redan för sent ute – merparten är redan på benen. Med ”Life during wartime” höjs temperaturen ytterligare, och när bandet (som nu mangrant har dragit på sig balettkjolar) pumpar i gång, jodå, ”Burning down the house” har alla på Cirkus glömt sin medelålder, den sura barnvakten där hemma och den satans bilen som skulle ha besiktigats i går. Alla vill bara dansa, jublet är närmast totalt och scenförändringen från inledningens relativa stelhet är fullständig. Efter två generösa timmar avslutas allt med den långsamma fina titellåten från senaste skivan, ”Everything that happens will happen today”. Det känns som om det har gjort just det. |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
David Byrne, helt klädd i vitt, går mycket försynt fram till scenkanten och berättar att han och orkestern ska framföra ett antal låtar från hans Brian Eno-samarbeten genom åren. Lite gammalt, lite nytt, och så lite däremellan, säger han. Runt omkring mig viker sig folk av skratt, en amerikansk kvinna bakom mig tjuter ”Yeah, David!” innan jag har hunnit få in öronpropparna. Byrne säger något annat anspråkslöst, och halva publiken skrattar nästan på sig.