En 56-årig man med ratt kass motorik som dansar baklänges över ett scengolv iklädd en vit tyllkjol. Folk betalar 600 spänn för de underligaste saker nuförtiden. Och det gör de rätt i. När David Byrne kommer till konserthuset i Malmö, som är till tre fjärdedelar fullsatt, gör han det med en säregen koreograferad föreställning. Han har två trummisar, en basist, en keyboardist och tre körsångare bakom sig, alla vitklädda precis som han själv, men showen blir unik från andra låten när plötsligt tre dansare springer in på scenen och förvandlar alltihop till en dansperformance. Ibland hoppar dansarna bock över Byrne, ibland kastar de sig mellan hans ben, ibland sitter de allihop och dansar en underlig stolsdans. Och hela tiden deltar David Byrne själv med ett tafatt danssteg eller en plötslig 360-graderssnurr. Allt tycks möjligt av en kulturell renässansman som gjort balettmusik och dokumentärfilm med samma egensinne. De inleder med "Strange overtones" från fjolårets fina Brian Eno-samarbete "Everything That Happens Will Happen Today" och avslutar två timmar senare med det fenomenala titelspåret till samma skiva. Men det är inte den skruvade countrygospeln från skivan som dominerar utan snarare den malande rytmen, som stegrar till ett monotont groove. Det är grymt välspelat, ofta genialt pådrivet av basisten Paul Frazier. Och efter en timmes sittande kan inte konserthuset – den höga nördfaktorn kan räknas i antalet svarta Elvis Costello-glasögon – annat än resa sig ur bänkarna och dansa ikapp med de andra omotoriska. David Byrne är generös med gamla Talking Heads-låtar, flera av dem, som på skiva är funkpoppiga, dundrar här iväg mot ett mer afrikanskt driv. Turnénamnet är ju "Songs of David Byrne and Brian Eno" och även material från den tidiga Eno/Byrne-skivan "My life in the bush of ghosts" växer här till en massiv rytmvägg, upphetsad av Byrnes maniska sång. I varje recension av LCD Soundsystem i flera år nämnde vi Talking Heads, men när vi hör David Byrne här blir James Murphys influenser ännu mer glasklara. För att inte tala om var Vampire Weekends afrobeatvurm kommer ifrån. Vi ser en popkonstnär med total kontroll som vägrar göra något annat än att förvåna sin publik. Tre gånger kliver de vitklädda in för att dansa sig igenom extranummer, mest galna blir vi så klart till svängfesten "Burning down the house". Och sedan niger David Byrne fint, ja sådär fint, i sin tyllkjol. |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
