Den välhållne Byrne, 56, gav en briljant konsert som i samarbetet med tre dansare ibland gränsade till ett performance, skriver Håkan Engström om artistens framträdande på Malmö konserthus. Problemet med de flesta musiker före sin tid är att de oftast hunnit bli irrelevanta när tiden hunnit ikapp dem. Så inte David Byrne, vars ungdomsband Talking Heads nyss blivit stilbildande för ännu en generation vidsynta popmusiker. Om det för fem år sedan var hans vokala uttryck och spasmer som gick igen så är det idag hans grundliga övningar i rytmer från det vi brukade kalla Tredje världen som känns moderna. När han och det ypperliga åttamannabandet spinner loss i 30 år gamla afrobeatpoplåten ”I Zimbra” känns Yeasayer, Volcano och Vampire Weekend nära. Om någon är akterseglad så är det inte Byrne eller medmusiker som den blygsamt virtouse basisten Paul Frazier. Den välhållne Byrne, 56, gav en briljant konsert som i samarbetet med tre dansare ibland gränsade till ett performance. Med ett undantag hämtades repertoaren från samarbeten med Brian Eno, däribland förra årets avslappnade duoplatta. ”Elektronisk gospel” är hur Eno karakteriserat denna; nå, på två nummer fastnade etiketten. De nya låtarna är överlag rakare och mer tillbakalutade, men även om melodin i ”The River” är rätlinjig så är aktiviteten under ytan febril, präglad av både elektronik och den polyrytmik som eggar David Byrne i kvällens starkaste ögonblick. I ”Born Under Punches” käbblar han med kören i något slags uppskruvad dialog som skulle kunna kallas ”call-and-response-men-jag-är-ledaren-och-tänker-inte-lyssna”. Han står och gapar frenetiskt, utom sig själv, medan kören kan sjunga en slick soullåt. Det är en roll, och han spelar den till fulländning också i klassikern ”Once In A Lifetime”. Tumme upp: Byrnes storhet har aldrig legat i att han sjungit klockrent, men det är häpnadsväckande grant när hans röst fylls upp bakifrån av fyra säkra vokalister. Fast det är Byrnes röst på toppen; den slätas aldrig över utan behåller sin karaktär. Tumme ner: Inför turnén med Tosca Strings 2004 hade Byrne plockat isär ”Life During Wartime”, för att sätta ihop den igen: luftigare, smidigare, med helt nya infallsvinklar. I Malmö var den istället ett kort, men ovälkommet ögonblick av pliktskyldig retro: onödigt fläskig, oengagerad och lite stabbig. |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
